Nyförälskelsen är så flyktig och därför så ljuv och underbar, en skönhet med ett stråk av smärta i, för den är så obeständig. Du vet. Den där tiden då hela sinnet är uppfyllt av en annan människa, minsta nyans i rösten, ögonfransarnas lätta fladder, leendet som får mungipan att krökas, hur håret lockar sig i nacken, svettdropparna, händerna, fingertopparna, hudens värme som smälte samman med din, två separata universum som möts på resa genom livet och flätas in i varandra på det mest sagolika vis. Andningen. Alltid andningen, luften som varit inne i din älskades kropp och som återvänder ut.

Kyssar, vad vore de utan de där oändliga minuterna då man lapar i sig kärlekens doft, den fuktiga regnskogsimma som smakar himmel? Och du studerar det där älskade ansiktet, varenda fin linje, du tröttnar inte hur många gånger du än ser det, ögonen drar ner dig i sitt djup, färgerna skiftar och förefaller nya varje gång, som om det var första gången du såg dem. 

För det är aldrig mig det är fel på utan det är den andra, den där skavande tärande irriterande personen som skrymmer utsikten i vardagsrummet likt en luggsliten gammal fåtölj.

Jag vet, jag köper en ny soffa istället, en fin och i fräsch färg, för jag behöver något uppiggande! Något nytt! Någon som borstar tänderna på ett lite annorlunda vis, nån som kliar sig i rumpan istället för i skägget, någon som sover på höger sida istället för på vänster. Jag byter ut, väljer om, går vidare, släpper taget. Vi andas inte längre genom varandra, våra händers värme har slutat fortplanta sig in i våra blodomlopp. I stället är rösterna hårda och orden som kommer ur munnen påminner om piskrapp.